Subjektiv sanning

Det finns otroligt mycket människor som säger helt andra saker än de egentligen menar, konstant, hela tiden. Nästan som en sjukdom. En del kallar dem för mytomaner, men jag tror inte riktigt det stämmer. De är människor som inte ljuger, egentligen, utan snarare fått för sig att en del saker sägs bättre med andra ord. Det blir väl lite som ofrivilliga lögner, för att de inte vet bättre, inte för att de vill ljuga.

För jag tror verkligen inte att avsikten är ond, faktiskt inte. Det är nog i många fall människor med goda avsikter som någon stans på vägen fastnat i sitt träsk. Man kan känna sig sviken ändå, även om man vet att avsikterna inte var onda. Jag är övertygad om att alla människor, jag vågar säga alla, i grund och botten drivs av en vilja att sprida lycka och uppleva skönhet, helst med ett antal medmänniskor, kanske främst för att vi alla upptäcker tidigt i livet att lycka upplevs bäst i sällskap.

Oj, så rörigt. Men det blir ganska äkta om det är lite rörigt. Så här känns det på insidan av mitt huvud.

Det är fruktansvärt märkligt att tänka tillbaka på saker som hände för länge sedan, ibland riktigt länge sedan, och tänka på vad folk omkring en gjorde fel som man inte märkte då. Och framförallt att tänka på fel som man själv gjorde som man aldrig skulle göra om! Men det är något magiskt med människan och hennes förmåga att förlåta, någon sade "tiden läker alla sår", något som låter så klyschigt så man vill kräkas lena tåg, men det ligger väl något i det. Fast för mig är det lite fel. Det är inte riktigt tiden. Det är vi människor som läker varandras sår, ibland även våra egna. Det beror på om man visar såren för andra. Många vågar inte. Ett tips till alla som inte vågar visa sina sår för andra: gör it. För tro mig, it's värt it.

Oj, vilka tillstånd man kan hamna i utan droger. Natt, öppet fönster, lugnt stadsljud, fin musik. Jag får en märklig känsla av att jag lyfter ur sängen. Som om något lyfter mig uppåt. En känsla av harmoni, jag ser färger i mörker och ler, för jag blir varm inombords av tankarna på alla jag tycker om. Alla som står bredvid, alla som håller om en.

Fan, jag måste verkligen låta som en knarkare ibland.

Otur!

Vad gör man när ens gamla Google-konto helt plötsligt vägrar logga in, trots att man svarar rätt på sin säkerthetsfråga, testar olika webläsare, mailar supporten och ber till Gud? Jo, man suckar och skapar ett nytt!

Jag har trots allt börjat tycka att det är rätt trevligt att blogga lite, även om antalet läsare är blygsamt, dock kraftigt ökande. (vilka är ni egentligen?)

Fast det spelar inte så stor roll vem som läser, bara det läses av någon så är jag nöjd.

Såg The Happening igår, en rätt trevlig film som i vanlig Shyamalan-anda hade en skruvad känsla av "trovärdig science fiction". Ett ganska märkligt begrepp kanske, men jag tror att alla Shyamalan-fans förstår ungefär vad jag menar. Signs, The Village och Lady in the Water t.ex. känns ju inte vansinnigt spejsade, bara lite... fascinerande sannolika. Men det beror väl lite på hur man är lagd med fantasin och öppet sinne för "det oförklarliga".